Vilse på stigar tankarna ritat

När vi identifierar oss med våra tankar och låter varje tanke bli en sanning, är det lätt att tappa bort sig själv och sin inre riktning. Det blir som att vandra i en labyrint där varje löst problem föder tio nya. Till slut börjar man undra vad som är meningen med alltihopa. Samtalen känns ytliga, och det blir svårt att fortsätta spela med. Vi längtar efter en djupare kontakt, söker sanningen bakom alla masker – hos andra och hos oss själva.

 

Det känns som att något mer borde finnas, men vi vet inte längre var vi ska leta. En känsla av att sitta fast tar form. Orden saknas, och kanske även någon som kan ta emot dem. Vi dras mot något annat, något vi inte längre kan namnge. Och där, i tomheten, närmare oss själva än vårt eget hjärta, hörs längtan resa sig bortom tid och rum.

 

Vilsenheten, tomheten och känslan av att ha fastnat kan upplevas svåra och samtidigt vara viktiga steg på vägen vidare. Kanske en av de portar vi behöver passera för att kunna fortsätta vår resa inåt, dit där utvecklingen sker och där vi långsamt återvänder till oss själva.